Du får gärna länka till min sida men inte kopiera texterna!
VÅRT NATURLIGA TILLSTÅND - FRIHETEN OCH GLÄDJEN
När vi föds så är vi rena, vi är våra sanna jag och allt vi är. Vi kan genom att se på ett
litet barn se hur totalt i nuet de är och fritt de leker och hur nära de har till skrattet. De
är befriade. Glädje är vårt naturliga tillstånd och genom att beskåda barnet så ser vi så
tydligt hur barnet så lätt kommer tillbaka till nuet om något går fel. De hittar snabbt
tillbaka till leken och skratten. Ett litet barn är inte rädd för att älska, ett litet barn ger
uttryck för sina känslor genom lek, skratt och dans, de är helt autentiska. När vi
vuxna kan förmå oss att göra som barnen, leva vårt autentiska jag, i sinnets
naturliga tillstånd då har vi också våra lyckligaste stunder. I nuet och glädjen finns inga rädslor, där finns inga begränsningar, där råder lycka och frihet.
VÅRA INRE SÅR
Ganska så snabbt så lär sig barnet att de kan bli bedömda, redan i 3-4 års åldern
händer något. Man tror att det är där någonstans som vi börjar tappa oss själva och bli
utifrånstyrda, programmerade att göra som omvärden förväntar sig. Vuxenvärlden
speglar barnet i beröm och bestraffning och hur "styrningen" blir beror på vad den
vuxne har med sig bagaget, dess mönster och känslomässiga minnen och sår.
Kommer bestraffningen när barnet lekte för högljutt sätter sig ett minne i barnet
och beroende på "bestraffningen" så kan det sätta sig som spår i barnet att det blir en
rädsla att uttrycka lycka. Barnet lär sig att kontrollera och lägga locket på vissa känslor och där stängs dörr efter dörr i det egna inre slottet och ett behov att bli accepterad
föddes. Där upptäckte barnet att dess beteende kan accepteras eller ej och det fria och
förmågan att vara i nuet fick sig en törn.
Jag har själv varit där då jag tappade bort vem jag var till följd av pålagda värderingar. Jag kände mig aldrig riktigt tillfreds och tyckte aldrig att någon förstod mig. Det var allt detta som fick mig att bli en sökare för jag visste någonstans fast jag inte riktigt förstod det då att det fanns något mera, något annat, en sann känsla som saknades mig och att min rastlöshet och mitt sökande egentligen bara var mitt bränsle som förde mig framåt till dit jag skulle vara.
Jag ansträngde därigenom för att vara snäll för då fick jag belöning och då kände jag
mig älskad och då började kampen efter bekräftelse - duktiga flickan med enorma krav på sig själv. Genom rädslan att inte bli belönad föddes rädslan för att bli avvisad och därmed skapades ett beroende av andra människor för att få värdet bekräftat. Där och då glömde jag bort vem jag var och började leva utifrån denna skapade falska bild utav
mig själv.
Det är här det är så lätt att börja glömma bort vem vi innerst inne är. Där lär sig barnet att kliva in i olika roller och projicera olika bilder av sig själv till omvärlden för att vinna
acceptans och anpassa oss och passa in. Samtidigt så växer sig ett tomrum större och
större inombords och vi blir förblindade av den falska bilden av oss själva. Där växer
illusionen fram.
PROJICERINGAR
Dessa olika roller skapar förvirring i barnet. Barnet tror mer och mer på den projicerade bilden av sig själv som hen utspeglar till omvärlden och blir förblindad för sitt sanna jag.Och när barnet kliver ut i en mer vuxenvärld utan föräldrarnas beskydd som utmaningarna uppstår. Omgivningen har alltid lättare att genomskåda masker och roller och om en spegling av detta sker är det lätt att reaktionen blir ett försvar och ett ännu större försök att fortsätta projicera denna falska bild på omvärlden och därmed lägga locket påde inre känslorna och känslomässiga såren. Känsligheten för omvärldens åsikter blir allt större och präglar till slut allt från utseende, att passa in i "mallen" till en total utifrånstyrning.
VÅRT INRE BARN
Inom oss alla så finns ett litet barn. Ett liten sårad del av oss som vill få tillåtelse att få
finnas och att få komma till uttryck. Detta lilla barn bär på minnen, bilder och händelser från det förflutna som inte är läkta och om detta inte får komma till uttryck så yttrar sig dessa minnen som ångest och rädsla inom oss.
UPPREPADE BETEENDEMÖNSTER
Om barnet upplevt många separationer är det lätt att den genom livet drog till sig
relationer som inte höll och där den gång på gång blev lämnad och fastnade då i ett
negativt mönster. Dessa obearbetade känslor fick barnet att som vuxen
söka sig till händelser i livet där den fick möjlighet att få läka ut dessa sår som den som barn inte hade förmåga att ta hand om.
Ofta dras vi till händelser och människor som triggar igång dessa minnen inom oss och om dessa minnen inte uppmärksammades och synliggjordes då så kan vi fastna i
mönster som fick oss att gång efter gång upprepa samma sak för att vi skulle försonas
och läka ut våra gamla sår. Den smärtsamma igenkänningen kan till slut bli trygg, hur konstigt det än kan låta men det är något som känns igen. En vanlig sak är att dra sig
till förhållanden som påminner om vår barndom för att återskapa minnena som vi som
barn inte kunde ta hand om så att de kan komma upp till ytan och läkas ut.
Vägen till läkande går genom tillåtelse. Genom att möta våra rädslor, möta våra
delpersonligheter, att ta till sig vårt inre barn. Att älska oss själva och bekräfta oss
själva. Genom att bekräfta barnet inom oss, att se det, ta det till sig och att höra på vadden vill säga till oss så kan vi också försonas med våra minnen och med alla våra delar och tillåta alla känslor och därmed få en möjlighet att bryta vårt mönster och kunna välja glädjen i livet.
LEVA UTIFRÅN KÄRLEKEN
Barnen gör det vi alla behöver göra, barnen lever utifrån sitt hjärta och barnet leds och lever genom och i kärlek. Vi vuxna har också tillgång till det. Om vi är villiga att möta
våra rädslor och våga skala av oss de lager vi lagt på oss så kommer vi komma in
i kärnan och finna vårt sanna jag igen.
När jag till slut kunde se var ifrån dessa rädslor och begränsningar kom ifrån, när jag
gjorde mig uppmärksam på att de kom utifrån mig själv, (en projicering från omvärlden) då kunde jag börja skåda mitt sanna jag. Där och då vaknade min förmåga att dansa och leka likt den lilla 3-åringen. Då blev det möjligt för mig att börja ledas av kärleken istället för rädslan, likt det lilla barnet, och då började jag också leva min egen inre sanning och min egen vilja och kunde då äntligen börja vandra på vägen som var
min egen livsväg.
Allt detta kan vi alla göra. När vi börjar damma av oss våra lager och börjar ta av oss
våra masker så finner vi där inne en gömd skatt. Därinne finner vi vår egen nyckel till
vår inre skattkista. Allt det som vi sökt hade vi redan nyckeln till - vi bär den redan inom oss!
Bokning av samtal och lediga tider - klicka här.
FÖLJ MIG PÅ YOUTUBE, INSTAGRAM, FACEBOOK OCH SOUNDCLOUD:
Youtube
Instagram
Facebook
Soudcloud